Någon gång på 1990-talet började ljudet av resor förändras.Tidigare förändringar åstadkoms av välkända uppfinningar: när den väsande ångmaskinen ersatte det stönande kärrhjulet (eller flaxande segel);jetplanet genomborrade den surrande propellern.Men detta nya alternativ är mer demokratiskt och mer utbrett.Det hörs överallt – i alla blygsamma körfält och på platser dit resenärer ofta går: på tågstationer, i hotelllobbyn och på flygplatser.Jag hör det på gatan nära vårt hus större delen av dagen och natten, men kanske särskilt tidigt på morgonen när folk åker på långa resor.”Doo-doo, doo-doo, doo-doo, doo-doo” – så här beskriver barnimpressionisterna det.Om vi hade hört det här ljudet för trettio år sedan hade vi kanske föreställt oss en inlinesåkare som gick upp i gryningen för att träna.Nu kan den personen vara vem som helst: en advokat med peruker och juridiska papper, en familj med tillräckligt med bagage för en tvåveckorsvistelse i Algarve.Lätt eller tung, stor eller liten, en annan resväska mullrar genom en springa i trottoaren på väg till busstationen eller tunnelbanan.
Hur var livet innan resväskor hade hjul?Liksom många i sin generation bar min pappa våra kartonger på sin vänstra axel.Han såg ut som en sjöman och rodde, som om en tung kista inte kunde väga mer än en papegoja, även om detta innebar att han för att njuta av samtalet alltid var tvungen att gå till höger om sig, innan han kunde svara på oväntade frågor till vänster om sig, han var tvungen att vända.åt det hållet sakta och makligt, som en häst med ögonbindel före en salut.Jag behärskade aldrig axeltekniken och tänkte för mig själv att resväskor har handtag och är avsedda att användas, även om den verkliga anledningen kan vara att jag inte är tillräckligt stark.Min pappa kan gå långa sträckor med sitt bagage.En söndagsmorgon, när min bror återvände från hemlovet till RAF, minns jag att jag gick med honom två mil uppför kullarna till stationen, det fanns ingen annan transport, men vi kunde inte hitta den.Min pappa slängde sin sons åkpåse över axlarna som om det inte vore mer än en ryggsäck, som kören sjöng om i topp 10-låten "The Happy Bum" på den tiden.
Andra föredrar andra tekniker.Gatubilder visar barnvagnar som eventuellt är fulla av semesterresväskor, medan mer bärbara barnvagnar gungar i sin mammas famn.Jag misstänker att mina föräldrar ansåg att detta beteende var "vanligt", kanske för att det är så familjer ibland flyttar från hyresskulden ("månskenet passerar").Självklart är pengar allt.Om du har en liten mängd bagage kan du ringa en taxi och bärare eller få dina resväskor levererade till tåget, en bekvämlighet som semesterfirare i Clyde Coast behövde på 1960-talet och åtminstone 1970-talet.Oxford studenter.Det ser ut som Waughs eller Wodehouses verk, men jag minns att en klasskamrats socialt ambitiösa mamma sa till honom: "Ge portieren en shilling och låt honom sätta dig och dina lådor i North Berwick på tåget."Förekomsten av hjullösa resväskor beror på en klass lågavlönade tjänare, sådana rödskjortade coolies, som fortfarande kan hittas på indiska järnvägsplattformar, skickligt staplar ditt bagage på huvudet och springer iväg med det, vilket lämnar den oerfarna resenären i rädsla att han aldrig mer inte får se.
Men det verkar som att hjulet inte kom till på grund av arbetskostnaden, utan på grund av flygplatsernas stora och platta avstånd.Mer forskning behövs;det finns fortfarande kistor att hitta i historien om vardagliga saker för att sticka något som Henry Petroski i en penna eller Radcliffe Salaman i en potatis, och som nästan varje uppfinning kan mer än en person med rätta göra anspråk på äran för dess förtjänst.Detta.Hjulförsedda enheter som fästs i resväskor har funnits sedan 1960-talet, men det var inte förrän 1970 som Bernard D. Sadow, vice vd för ett bagagetillverkningsföretag i Massachusetts, fick idén.När han återvände hem från en familjesemester i Karibien kämpade han med två tunga resväskor och märkte i tullen hur flygplatstjänstemän flyttade tung utrustning på en pall med hjul med liten eller ingen ansträngning.Enligt Joe Sharkleys rapport i The New York Times 40 år senare sa Sadow till sin fru, "Du vet, det här är resväskan vi behöver," innan han återvände till jobbet.stor resväska med rem framtill.
Det fungerar – ja, varför inte?– Två år senare lämnades Sadows innovation in som US-patent #3 653 474: "Rolling Luggage", och hävdade att den var inspirerad av flygresor.”Bagage brukade bäras av bärare och lastas och lossas bredvid gatan, och dagens stora terminaler … förvärrar komplexiteten i bagagehanteringen, som har blivit den kanske största svårigheten som flyget någonsin ställts inför.Passagerare".populariteten för hjulväskor var långsam.Män motsatte sig särskilt bekvämligheten med en resväska på hjul - "en mycket maskulin sak", minns Sadow i The New York Times - när hans resväska i själva verket var ett ganska skrymmande fyrhjuligt fordon som bogserades horisontellt.Liksom Logie Birds TV ersattes den snabbt av avancerad teknik, i det här fallet den tvåhjuliga "Rollaboard" designad av Robert Plath 1987. Robert Plath Plath, en Northwest Airlines-pilot och gör-det-själv-entusiast, sålde sina tidiga modeller till andra flygbesättningar .medlemmar.Rullskateboards har teleskopiska handtag och kan rullas vertikalt med en liten lutning.Åsynen av flygvärdinnor som bär dem runt på flygplatsen gör Plaths uppfinning till en resväska för proffs.Allt fler kvinnor reser ensamma.Den hjullösa resväskans öde avgörs.
Den här månaden körde jag en fyrhjulig version av gamla Rollaboard tvärs över Europa, en version jag var sen med eftersom två hjul verkade synda nog i det gamla bagagets maskulina värld.Dock: Två hjul är bra, fyra är bättre.Vi kom dit via en rondell och ganska svår väg – 10 tåg, två ångfartyg, en tunnelbana, tre hotell – även om jag förstår att det är svårt för mig att sätta mig på samma nivå som Patrick Leigh Fermor eller Norman.nivå, men det verkar som en prestation som aldrig kommer att kräva en taxi för någon av dessa pickuper.Kollektivtrafiken är lättillgänglig.Vi rörde oss lätt mellan tåg, båtar och hotell;på bra, plana vägar verkade fyrhjulingen generera sin egen energi, och när det blir tufft (t.ex. kallades Tour de France en trottoarbil) är det lätt att falla tillbaka till tvåhjulingen.Wheeler och fortsätt nerför sluttningen.
Kanske är vagnen inte en vara i sin renaste form.Detta uppmuntrade människor att bära mer än de behövde – mer än de kunde bära i en tid utan hjul – i resväskor lika stora som fraktlådor som täppte till gångarna på lastbilar och bussar.Men förutom billiga flygresor har ingen annan modern utveckling gjort resandet lättare.Vi är skyldiga Sadow och Plath, samt hållbara plasthjul och feminism.
Posttid: 2023-jul-10